Hur mår konsten och landet?

Text: Harriet Abrahamsson

Skådespelaren Marcus Groth meddelade för några år sedan att han slutar spela roller och går i strejk för klimatet. Nyligen meddelade författaren Philip Teir i Huvudstadsbladet att han har skrivit sin sista roman. Orsaken till utspelet var att förhållandena för att skapa konst är för dåliga i vårt land.

Det har blivit allt svårare att få frilanslivet att gå ihop ekonomiskt. I Groths fall ledde aktionen varken till stora mediauppbåd eller samhälleliga reaktioner. Hur det går angående Teir återstår att se, men jag håller inte andan. De säger att de (kanske) slutar. So what? Men vad är det ett tecken på?

Det finns mycket mer pengar i Finland idag, än det gjorde under det efterkrigstida Finland på 50-talet då man hade råd att bygga upp hela välfärdssamhället.

När det kommer till konst är Finland ett ungt land. På gott och på ont. Vi är ett land som värnar om vår konst. Ibland. Vi är ett land där Iittalas brandförändring skakar om och skapar rubriker i alla dags- och kvällstidningar och i TV-sofforna ropas det att Iittala är en del av varje finländares kulturidentitet. ”Hur kunde de?!”, ropas det. Mycket snart lägger sig vågorna.

Iittala-gate visar att finländarnas förhållande till konst liknar deras förhållande till naturen. Den är motstridig. Man tar den för given. Den finns så självklart att man utan att blinka hugger ner den, när andan eller industrikraven faller på.

Det är obehagligt att tänka tillbaka på hur lätt beslutsfattarna kastade kulturfältet under bussen under pandemin. Inte en gång utan flera, med undantag för hjälpen som institutionsteatrarna fick. Hus är inte lika lätt att kasta under bussen.

Det blev också klart att solidariteten inom kulturfältets olika delar inte var totalt vattentät. De som drar in pengar ville helst förhandla för sig och inte beblanda sig med fattiglapparna. Frilansarna lider fortfarande av skadorna som pandemin orsakade. Alla teatrars försäljningssiffror har inte återgått till prepandeminivå. Repertoaren och dramatikerna påverkas än idag.

"We all have a human responsibility to something higher than family, the company or success”

Under pandemin var det närmast exotiskt att höra hur det franska folket försvarade sina konstnärer och t.ex. krävde att få gå på teater. I Finland var det tyst. Minns ni den där tystnaden som sänkte sig efter beskedet om att teatrarna stängs ner, där frilansarnas nödrop om tomma kalendrar ekade för döva öron. ”På en och en halv vecka tömdes hela kalendern för ett, ett och ett halvt år framåt...Jag blev tvungen att sälja mina arbetsverktyg, mina instrument...Vi fick inget stöd.”

Det kändes overkligt att makthavarna inget gjorde för de sårbaraste på kulturfältet. Makthavare som vi hade röstat fram. Det var stötande att märka att vissa snabbt fick hjälp medan andra blev utan. De som hade starka intressebevakartraditioner att dra på kunde nu använda sig av dem till sin fördel. De starkaste fick hjälp först. Och mest.

Sloganer som vi är alla i samma båt födde ironiska teckningar av roddbåtar, flottar och lyxjakter som spreds på sociala medier. Det var också smärtsamt att märka att den krigstida sloganen kaveria ei jätetä som etsats in i den finska folksjälen plöstsligt inte hördes, eller snarare att orden inte gällde alla. Den tystnaden känns ännu. Jag minns naiva tankar. Tankar som att ”nu kommer de först av allt att öppna biblioteken."

Att ekonomiska värden är de som värdesätts blev smärtsamt tydligt under pandemin. Något av det obehagligaste var den chockartade insikten att många beslutsfattare inte alls förstår vad konstens samhälleliga betydelse är. Är det så att medan konstnärerna fortsätter med att göra det samhällsuppbyggande arbete som konstskapande är och alltid har varit så har samhället utvecklats i en riktning där man inte längre ser, hör eller förstår vad konst är? ”Konst är en lyxprodukt”, konstaterade Riikka Purra i direktsänd TV. Eftersom uttalandet var så grovt, innebar det att Konst för första gången under presidentvalskampanjen lyftes upp och diskuterades. En stund.

Okunskapen om vad konst är och fyller för samhällsfunktion hindrar beslutsfattare att göra vettiga beslut angående utvecklingen av kulturfältet och de kreativa industrierna.

Hur blev det så här? Vi har inte jobbat tillräckligt med konstens och demokratins branding, som en förändringskonsult skulle uttrycka det. Vi har låtit marknadskrafternas språk och regelverk ta över alla arenor, utan att göra hårt motstånd. Det ledde bland annat till en urvattning av språket och av tänkandet. Det ledde till att spetskunnande blev förminskat till ”kaiken maailman dosentit” och till sist till att en politiker som Riikka Purra kan sitta i TV-soffan och säga att konst är en lyxvara. Att ytterligare skära i vuxenutbildningen låter livsfarligt.

Jag tänker på Vaclav Havels essä The power of the powerless. ”We all have a human responsibility to something higher than family, the company or success” , sade Havel. Den handlar om totalitarismens fallgropar. De som läste essän i tiderna fick hopp och mod att inte ge upp. Att inte sluta skriva böcker, spela pjäser, skriva dikter?

Okunskapen om vad konst är och fyller för samhällsfunktion hindrar beslutsfattare att göra vettiga beslut angående utvecklingen av kulturfältet och de kreativa industrierna. Satsningarna skulle öka Finlands BNP, de betalar igen sig dubbelfalt. Konst ökar folkets välmående och sparar resurser. Utöver det självklara svårbegripliga: att konsten har ett obestridligt egenvärde. Varför når vi inte igenom mediebruset?

Det är bara genom många människors engagemang som vi kan påverka. Vi måste kämpa för konst, vår kultur och demokrati, de är inga självklarheter. Hur? Vi kan bli bättre på att stöda varandra. På att samlas och tala om hur. Tillsammans. Vi är alla del av samma kulturlandskap.