Kluvenhet i den sceniska kroppen
Text: Sofia Molin
I skrivande stund repeterar jag en föreställning som när du väl läser detta redan haft sin premiär. Repetitionsprocessen har orsakat att jag lagt märke till en slags kluvenhet i mitt sätt att praktisera skådespelarkonst. Det verkar som om jag i diverse skådespelaruppdrag antingen:
- tillämpar de färdigheter som jag erhållit via min skådespelarutbildning och från mina erfarenheter i sas traditionell skådespelarkonst
eller
- ifrågasätter, rentav kritiserar och försöker avverka/lägga åt sidan dessa erhållna färdigheter
Produktionen som jag nu repeterar hör till de sistnämnda. De metoder som varit i fokus under min studietid - främst Stanislavski - tycks inte riktigt behövas i de pågående repetitionerna. Tiderna är visserligen annorlunda (jag påbörjade mina skådespelarstudier 2005) och kanske min f.d. högskolas metoder inte är lika relevanta som förr. Den etablerade tanken om att skådespelaren på scen representerar en karaktär i vars situation hen lever sig in i, genomlider, är helt enkelt inte relevant på samma sätt mer (nå, åtminstone inte för alla). Men för mig är Stanislavskijs ”system” en bas – ett slags språk, något att ta sats från och vara i relation till.
Som tema har kroppslighet varit ganska populärt/trendigt de senaste åren inom den experimentella scenkonsten. Affekter, dvs. kroppsförnimmelser eller känslor (utan bördan av psykologisering) som dyker upp före faktiska känslor, har blivit något av mode. Samtidigt har de också blivit ett relevant verktyg för skådespelare som vill granska alternativa sätt att skådespela. Kroppslighet och det affektiva agerandet har varit i fokus också i projektet jag repar just nu.
Under repetitionstiden har jag lagt märke till att de affektiva övningarna vi praktiserat tillåter det sceniska språket att träda fram på lite olika sätt dag för dag. Affekterna, som visserligen är stundvis oförklarliga och bortom ord, fungerar som ett slags hela tiden närvarande och lättillgängligt bränsle för sceniskt agerande – som får manifestera sig varje dag på olika sätt, utan krav på förklaringar över varför man påverkas som man gör. Vi improviserar mycket, och majoriteten av arbetsgruppen tycks tåla ofärdigheten och det sas okända ganska väl. Nu närmare premiär har dock varje skådespelares egna ”kroppsliga repertoar” fått något tydligare ramar - vi tycks ha våra benägenheter, favoriter och särskilda känsligheter för enskilda element, texturer, rörelser, dynamiker. En slags slogan har blivit: Kroppen räcker. Det är tröstande, och skapar en slags ”djup ro” i repetitionsprocessen (åtminstone hos undertecknad).
Vad är det då som jag inte behöver oroa mig för? Vad är jag fri från i denna ”djupa ro”? Åtminstone upplever jag att det inte finns krav på att jag i första hand måste tänka på en karaktärs fiktiva situation eller känna/spela/närvara i någon förutbestämd kroppslig känsla eller scenisk situation (som text, psykologisering av en karaktär eller regissör föreslår). Föreställningen tycks erhålla sin form, sin struktur och sitt sätt att existera med hjälp av den sceniska kroppen som det absolut huvudsakliga verktyget. Kanske du nu frågar: Men är inte den sceniska kroppen alltid det huvudsakliga verktyget när det kommer till teater/scenkonst? Visserligen jo, även i dessa tider då något som e-teater faktiskt heter som det heter. Men här och nu upplever jag att jag arbetar med en helt annan slags scenisk kropp/kroppslighet. Det känns egentligen som om jag arbetar med en helt annan scenisk kropp och helt andra logiker än de som jag arbetar med i sas traditionell skådespelarkonst. Häri kluvenheten.
För mig har arbetet med denna ”helt andra kropp” manifesterat sig som en ständigt pågående interaktion med mig själv, mina förnimmelser och med det konkreta hands-on material vi har på scen - texturer, materialitet, ljus, ljud. Det må låta luddigt, och det blir luddigare: Jag anser mig vara delaktig i konstnärliga praktiker som inte baserar sig på att “handha” eller “råda över” sina färdigheter, utan på att helt enkelt utsätta sig och låta sig påverkas. Det är ganska skönt, befriande och lugnande. Jag kan själv bestämma vilket element som jag låter mig påverkas av, våra kroppar och det andra materialet får samexistera i lugn och ro utan mina eller någon annans förutfattade meningar eller behov att definiera/rationalisera/psykologisera.
Det finns dock stunder då en kluvenhet träder fram i denna ”djupa ro”. Jag känner mig stundvis kluven mellan att spela narrativ och ”bara vara” under inflytande av affekter. Att kombinera text eller dialog till det affektiva agerandet har också varit en utmaning tillsvidare. De tycks existera hos mig i olika register helt enkelt, och text tycks komma hand i hand med psykologisering. Kanske det är Stanislavskij som spökar? Kan även det räknas som en affekt? Varför måste dramatiska och kroppsliga förnimmelser förefalla mig som motsatta bara för att de opererar på litet olika logiker?
Kanske det just via denna upplevelse av kluvenhet blivit tydligare för mig vilka ideal som styrt och styr mig - ideal som kunde vara intressanta att granska genom att fråga:
Hurdan scenisk estetik, konstnärlig praxis och vilken slags kroppslighet - människofigur/-modell/-ideal - har jag sett upp till förr, och ser upp till nu?
Hur styr min bild av den ”ideala skådespelaren” mitt sätt att undervisa och praktisera skådespelarkonst?
Hur har dessa ”modeller” inverkat på de förväntningar jag haft på både skådespelarstudierna och arbetslivet?
Vad har min villfarelse/syn på skådespelarkonsten och scenkonsten som någon slags enhetskultur - och min önskan att tillhöra - förstärkt i min sceniska kropp?